I vår debattartikel skrev vi att Jan Björklunds skolpolitik har orsakat en stor del av lärarnas höga arbetsbelastning och låga status. Björklunds långvariga och idoga svartmålning av skolan tillsammans med den exempellösa detaljstyrningen och all den administration som han lagt på lärarna, har bidragit till den negativa utvecklingen som vi kan se i skolan i dag.
Men vi har inte sagt att krisen i skolan började i och med att Alliansen tog plats i regeringen 2006, så som Nylander och Odenjung påstår. I en lång rad artiklar har vi hävdat att krisens grund och huvudorsak ligger i alla de skolpolitiska förändringar som genomfördes under 1990-talet. Och där spelar skolans marknadsutsättning en huvudroll. Effekterna av det fria valet av skola, systemet med de fristående skolorna, skolpengen, aktiebolagen med mera, har till stor del skapat dagens situation. Den skolpolitiken drevs igenom av den dåvarande borgerliga regeringen med Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna.
Men vi hävdar att de förändringar som Alliansen och Björklund genomförde under åren 2006–2014 ytterligare har förvärrat situationen. Björklunds analys pekade ut 1960-talets ”flumskolepolitik” som huvudorsak till skolkrisen, trots att det inte finns några fakta eller forskning som stöder den åsikten. Med den analysen blir Björklunds detaljstyrning, kontroller och alla administrativa insatser begripliga. Han litar uppenbarligen inte på att lärarna gör sitt jobb om de inte detaljstyrs och kontrolleras av staten. Nu tvingas en allt mer överbelastad lärarkår till att ta viktig tid från elevernas undervisning och lägga den på Björklunds byråkrati och det bidrar till resultatnedgången.
Nylander och Odenjung fortsätter i Björklunds anda med att förlägga skolkrisens orsaker till 1960-talet när de hänvisar till Inger Enkvist. Enligt Enkvist sattes skolans sociala mål framför kunskapsmålen när grundskolan infördes och det har orsakat dagens skolkris.
Men Enkvists uppgifter stämmer inte, de sociala målen sattes inte före kunskapsmålen. Det bevisas av att de svenska eleverna hade mycket bra resultat i de flesta internationella jämförande studierna fram till år 2000. Det kraftiga raset har kommit efter 1990-talets marknadsreformer.
Det är heller ingen motsättning mellan till exempel likvärdighet och goda kunskaper, som Enkvist, Nylander och Odenjung tror. Det är tvärtom, en likvärdig skola har bättre kunskapsresultat just för att den ger en bra utbildning med goda kunskaper även till de lågpresterande eleverna.
Nylander och Odenjung har också fel när de påstår att lärarutbildningsreformerna 1985 och 2001 nedprioriterade ämneskunskaperna. Det som hände 1985 var att klasslärarutbildningarna ersattes med olika lärarutbildningar där alla blev ämneslärare. Utbildningarna förlängdes för klasslärarna och de fick färre ämnen som lästes under betydligt längre tid. Lärarutbildningsreformen 2001 fortsatte på den vägen, ingen lärarkategori fick kortare tid för ämnesstudier vare sig 1985 eller 2001.
Vi ska avsluta med att ge Nylander och Odenjung ett gott råd inför deras fortsatta skrivande om skolpolitiska frågor. Ska ni använda Enkvist som källa måste ni kontrollera hennes uppgifter noga först.
Sten Svensson, utredare Katalys och medlem av Nätverket för en likvärdig skola
Daniel Suhonen, chef vid fackliga idéinstitutet Katalys
Mats Wingborg, oberoende utredare
Länk till debattartikeln: http://www.gp.se/nyheter/debatt/ingen-skolforskning-ger-jan-björklund-l-rätt-1.3831897
Katalys på sociala medier
