Nu när högerns och näringslivets tankesmedja Timbro ger sig in i debatten (DN Debatt 15/8) om framtidens äldreomsorg blandar man sina radikala förslag om privatiseringar med konstruktiva och i vissa fall intressanta förslag, så som höjd maxtaxa, mer teambaserad vård, effektivare implementering av nya arbetsmetoder och en bättre uppdelning av medicinskt motiverad omsorg och hemservice, skriver Enna Gerin, Katalys.
Men bortom denna resonerande och balanserade ton är siktet inställt på den verkliga omställningen som man ivrigt krattar manegen inför. Timbros huvudtes handlar fortfarande i grund och botten om att öka den privata finansieringen av äldreomsorgen och undergräva den svenska skattefinansierade modellen. Vi på Katalys är övertygade om att denna utveckling skulle förstöra stora delar av äldreomsorgen och öka ojämlikheterna på ett brutalt sätt.
Jag håller helt och hållet med Ingerö om att behovet av vårdplatser ökar drastiskt och att bristerna i välfärden generellt och äldreomsorgen specifikt i slutändan är en resursfråga.
Det som är märkligt med Ingerös argumentation är att han kategoriskt avfärdar alternativet att vi gemensamt via skattsedeln ska skjuta till resurser för att lösa dagens akuta problem såväl som säkra den framtida finansieringen. Avfärdandet sker med det slentrianmässiga argumentet att skatterna i Sverige är ”bland världens högsta.”
Frågan vi alla istället bör ställa oss är: hur har den ekonomiska verklighet skapats som lett till minskade resurser till välfärden och äldreomsorgen – och samtidigt till sådana ekonomiska överskott hos vissa ekonomiskt gynnade hushåll att de nu ska kunna gå in och själva finansiera det vi enligt Ingerö inte kan finansiera gemensamt?
Sanningen är att sedan 1990-talet har skattekvoten sänkts från 50 till 43 procent av BNP. Med dagens BNP motsvarar detta en skattesänkning med runt 300 miljarder kronor per år – en summa som i runda slängar skulle räcka till att anställa 600.000 sjuksköterskor. Den resursbrist som finns inom stora delar av välfärden, men också det privata kapital som Timbro vill ska flöda in och ”rädda” äldrevården härrör från denna gigantiska systemomläggning. Vi satsar allt mindre av vårt växande samhälleliga överflöd på gemensam välfärd och allt mer på privat konsumtion och denna privata konsumtion är allt mer ojämlikt fördelad. Nu ska denna ojämlikhet också in och omgestalta svensk äldrevård i grunden.
Man föreslår här inte mer resurser till en gemensam äldreomsorg där alla får samma vård och omsorg och där de nya behov och önskemål som uppstår finansieras av alla – för alla. Utan snarare ett ojämlikt system, där vissa kommer att få en basomsorg på lägsta möjliga nivå och andra kan toppa upp sin välfärd på ålderns höst.
Ingerö skriver: ”Ett ökat inslag av privat finansiering kan leda till större ojämlikhet mellan de som har och de som inte har resurser. Men alternativet, om man betraktar verkligheten så som den faktiskt ser ut, är värre även ur jämlikhetssynpunkt. En skattefinansierad äldreomsorg som enbart baseras på skatter och små avgifter kommer leda till en sämre verksamhet, och det snart. Om systemet då inte tillåter mer av privat finansiering så kommer i stället anhörigvårdens omfattning att öka.”
För det första så är det självklart att en skattefinansierad äldreomsorg som inte ökar resurserna i takt med behoven kommer förr eller senare att leda till en sämre verksamhet. Det är därför det är viktigt att vi nu gemensamt ökar resurserna.
För det andra är Ingerö hederlig nog att erkänna att en ökad privat avgiftsfinansiering kommer öka ojämlikheten mellan de som har och de som inte har. Det sista vi i Sverige behöver just nu är ännu mera ojämlikhet.
För det tredje är det ytterst märkligt att i Ingerös ”verklighet” finns bara ett enda alternativ – den enda vägens politik – mera privatiseringar och ökad privat finansiering. Det är precis det här privata äldreomsorgsbolag som Silver Life förbereder sig på – att med skatterabatter och segregerad välfärd för välbeställda, tjäna pengar på en starkt skiktad välfärd.
Frågan alla som lockas av Timbros locktoner bör fråga sig är hur det kan vara så, att vi som enskilda plötsligt har råd att finansiera någonting som är omöjligt att finansiera gemensamt över skattsedeln?
Svaret är ojämlikhet. Att alla inte får.
Enna Gerin, utredare på det fackliga idéinstitutet Katalys
Länk till repliken finns här: http://www.dn.se/debatt/repliker/markligt-se-privatiseringar-som-enda-vagen/
