Det fanns ett slags förvåning, ett osminkat obehag som lös i ögonen på studioankaret på den liberala tv-kanalen MSNBC vid fyratiden i morse när jag vaknade och satte på datorn. På CNN lite mer sammanbitet korrekta linjer. I Sveriges Radios valvaka verkade man befinna sig närmare en timme efter resultaten i de amerikanska stationernas rapportering, så fördröjd att informationen som gavs nästan var missvisande. Men även här en oförblommerad förvåning när Trump visade sig ta delstat efter delstat, även sådana som länge ansetts säkra för Clinton.
Säg att en del av förklaringen till Trumps seger i presidentvalet handlade om just den där förvånade, skrämda blicken i erfarna, ledande journalisters ögon. Blicken som sa att de var chockade över att en av två möjliga utgångar av ett presidentval inträffade, i ett mycket jämt val, där skillnaden mellan kandidaterna låg inom felmarginalen.
Samma sak hände vid brexitomröstningen. En enig elit av politiker, opinionsbildare och journalister förfärades över folkets röst. Hur kunde detta ske – tycktes de samfällt utropa – trots att vi här inne i vår lilla liberala bubbla är så nöjda och så samspelta?
Inte tog det heller lång tid innan uppfordrande pekfingrar började lyftas om okunniga britter som haft mage att rösta utan tillräcklig kunskap. Frågan är bara vilken kunskap som räknas.
Trump som motstånd
De sammanväxta eliternas kunskap om frihandelns förlovade land? Att globaliseringen är ofrånkomlig och att vi får acceptera att arbetarklassens och de lägre medelklasskiktens trygghet vittrar bort medan en global finanselit, gödd på statliga subsidier och garantier – eftersom den alltid är ”too big to fail” – är vinnarna Missförstå mig rätt.
Jag är också fylld av avsky inför allt Trump står för, allt han sagt och kan komma att ställa till med. Men jag äcklas också över den där proppmätta liberala konsensusen, och tror att vi måste inse att för miljoner amerikaner som gick och röstade var den där osäkerheten man för en kort stund kunde skönja hos de stora mediehusen värt allt elände som nu kanske kommer. Politiken har inte gett dem något gott på länge.
Varför då inte unna sig ett garv åtminstone?
Vänstern, som oftast underskattar magkänslans betydelse i politiken, valde den på papperet bästa kandidaten. Man insåg inte att Hillary Clinton var körd från början. Demokraterna erbjöd med Thomas Franks ord ”en teknokrat som erbjöd finjustering när landet ville ta i med storsläggan”.
Fler örfilar att vänta
1990-talets politiska lagar om triangulering och kamp om ljumma mittenväljare, gäller inte längre. Tidigare kunde en Blair, en Clinton, en Persson eller en Reinfeldt väljas på att vara det minst dåliga alternativet och på förmågan att styra en stat. Enligt detta postpolitiska tänkande var en lämplig kandidat den som inte skrämde bort de osäkra väljarna i mitten. Politiken var en negativ antipolitik som sålde ut ideologin för opinionsvindar som lät sig mätas i detalj.
Nu funkar vare sig strategin eller mätmetoderna. Den politiska mitten är bränd jord. Vår tids stora ojämlikhet, osäkerhet och otrygghet kräver nya tydliga visioner och energin kräver genuint okorrumperade ledare. Det säger sig själv att dessa inte kan komma från toppen av en pyramid.
Tillhörigheten till en upplyst elit, det som i hundra år av demokrati belönats med folkets förtroende, är i dag en black om foten. Att Trump, denne uppblåste pajas med pappas pengar lyckades framstå som underdog – som en av folket – säger faktiskt lika mycket om Clintons persona som om Trumps.
Personligen tror jag vi kommer uppleva många liknande örfilar framöver. Franska valet – med Marine Le Pen med häng på presidentposten i maj nästa år. Ett SD här hemma som kanske har mer än de 18-19 procent som syns i mätningarna – kanske blir de största parti?
En annan väg
Och vad ska vi göra för att stoppa utvecklingen? Ställa oss sida vid sida, vi journalister på kultursidorna tillsammans med politiker i de sju andra riksdagspartierna, finanseliten och resten av åsiktsmaskinen i ett försök att besvärja bort SD?
Kanske en bilaga med 1 000 svenska kändisar som fördömer rasismen? Lycka till.
Vill vi något annat måste vi se vad det är som går fel gång på gång. Demokraternas elit valde den falska entusiasmen för Clinton, framför den äkta rörelsen med socialdemokraten Bernie Sanders. Hade Sanders vunnit om han fått chansen? Kanske. Jag vet inte.
Det jag däremot är säker på är att ett parti som vågat appellera till en stor mångkulturell arbetarklass och medelklass med äkta fördelningspolitik och trygghet, hade kunde bekämpa trumpismen, återtagit kongressen om två år och besegrat honom om fyra.
Motståndet måste komma underifrån
Nu står man med en bortkastad rörelse, bortkastad likt hela den långa defensiva, självmördande mitten-vänsterstrategin som vi vant oss vid som vänsterns ”enda väg”. Idén att vinna val genom att gå mot mitten som började med Bill Clinton måste nu begravas under hans hustrus förlust.
Dessvärre är det inte makarna Clinton som kommer betala priset för detta felslut.
Svaret som kan besegra Trump måste ta fasta på det som kan lösas med progressiv politik. Det måste börja underifrån, på riktigt och det måste handla om de extrema klyftorna. Det som förenar alla oss som står upp på morgonen för att försörja oss så gott det går – oavsett vilken hudfärg eller vilket kön vi har.
Vi måste helt enkelt lära oss att rikta den rättmätiga vreden uppåt igen.
Annars gör någon annan det.
Daniel Suhonen, chef vid fackliga idéinstitutet Katalys
Länk till debattartikel: http://www.expressen.se/kultur/trump-visar-att-den-politiska-mitten-ar-dod/
Katalys på sociala medier
