”Arbetargrabben Löfven har hittat sitt språk”. Krönika 27 februari, Dagens Samhälle.


27 februari, 2018

På lördagen, efter skidorna på tv, lyssnade jag  på Stefan Löfvens tal på den socialdemokratiska valupptakten. Efter en månads debatt om valstrategi och hårdare tag var det som balsam för själen att höra Löfven – han talade nämligen socialdemokratiska igen.

Det var ett tal om klassiska socialdemokratiska frågor – det där ”vi:et” i politiken som nästan bara politiker från det stora partiet när de är som bäst vågar tala om. Men det var även något med Stefan Löfvens röst. Han lät som sig själv. När han gör det är han riktigt bra.

Det är svårt att vara politiker och hitta sin röst och ett språk som fungerar. Det är lite som vallan i skidspåret. Oavsett i hur stark form en åkare som Charlotte Kalla är måste även materialet fungera och det kan vara små små skiftningar i snöns struktur, skillnader mellan temperaturen i solbelysta och skuggade partier som avgör ett lopp. Det politiska språket är politikens valla. Idéerna är skidorna som tar politikern fram i terrängen. Talskrivare och andra medarbetare till den talande ledaren blir på så sätt politikens vallateam – med den uppenbara skillnaden att en talskrivare inte går ut efteråt och tar på sig skulden för ett misslyckat tal – så som det svenska vallateamets chef gjorde efter den katastrofala vallamissen på de två klassiska sträckorna i herrstafetten i längdskidor. Det passar sig inte att göra det, men på samma sätt som man kunde se paniken lysa i Daniel Rickardssons ögon på den andra sträckan när fästet inte tog och glidet inte gled kan man då och då se samma reaktion i ansiktet på ledande politiker som saknar en vokabulärens fästvalla och retoriskt glid för de politiska debatter de så gärna vill vinna.

De står där själva. Men bakom en politiskt språklig triumf krävs både en åkare i slag, gedigna skidor och ett bra vallateam.

De senaste åren har jag funderat en del på de där kombinationerna. När Mona Sahlin blev partiledare tappade hon sitt fantastiska språk som lyft henne under 1990-talet fram till Tobleroneskandalen. När hon var statsministerkandidat var det som att man tränat sönder henne. Hon var långt ifrån sig själv, och orden varken gled eller fäste. Först i slutet av valrörelsen 2010, när hon insett att det var kört, kunde hon slappna av och hitta sin röst igen. I den sista partiledardebatten när sjukförsäkringen var i centrum var hon plötsligt livsfarlig. Men var för nära mål för att kunna vinna. Anna Kinberg Batra hittade inte heller en bra balans mellan sina idéer och ett språk för de nya hårda moderater som efterfrågades. Först när hon avgått talade hon åter med det självförtroende jag minns från ungdomsförbundstiden.

Den sjukvårdspolitik Löfven presenterar för valet 2018 med mer resurser, mer personal, kritik mot NPM och vinstläckage och Nya Moderata Karolinska Sjukhuset i Solna är mycket bra politik. För förstå gången på länge talar socialdemokrater om klassamhället och det faktum att kortutbildade i Stockholms förorter söder om Stockholm dör 18 år tidigare än högutbildade i de Norra förorterna. Det är mycket bra. Vågar vallateamet släppa fram arbetargrabben Stefan Löfven, han som hatar klassklyftor och får välja sina egna ord. Då kan det bli seger i höst.

Daniel Suhonen, chef tankesmedjan Katalys och författare


Katalys på Sociala medier