Kommer detta i budgeten? frågade jag den unga departementsmedarbetaren. Svaret blev: Nej, dessa utmärkta socialdemokratiska reformer skulle ”sparas till valrörelsen”. Men – varför då?
När detta skrivs förhandlas det som bäst mellan regeringen och Vänsterpartiet om 2018 års budget. Ett viktigt arbete. Inte minst som oppositionen fullständigt blöder och Anna Kinberg Batra kan ha avgått när denna krönika går i tryck. Sverige har inte haft starkare ekonomi på flera decennier.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har därmed ett ypperligt tillfälle att sparka sig lös och göra ett antal reformer som skulle kunna lyfta de rödgröna några procent och därmed stärka möjligheterna för fortsatt regeringsinnehav efter valet.
Tror jag detta kommer att hända. Nej. De indikationer jag får från regeringskansliet är de gamla vanliga. Man siktar in sig på att de borgerliga är urusla hela vägen fram till valet. I valbåset ska den pågående högkonjunkturen, Stefan Löfvens landsfaderliga anlete och ett par väl tajmade och i fokusgrupper stötta vallöften avgöra det hela till de rödas favör.
I somras på en fest mötte jag en yngre medarbetare till ett av de lovande statsråden. Hen bredde ut sig brett om hur bra allt regeringen gjorde ”mätte”. Efter en stunds småtjafsande frågade jag om det fanns några konkreta politiska förslag, löften eller åtgärder som hens departement arbetade med och då kom faktiskt en strid ström av förslag och många av dem riktigt bra, ja rent av kraftfulla.
Kommer detta i budgeten? frågade jag således. Nej, nej, sa den unga departementsmedarbetaren och tog ett illustrativt steg bakåt. Nej, dessa utmärkta socialdemokratiska reformer skulle ”sparas till valrörelsen”. Är det så klokt, undrade jag, borde folk inte få pröva dessa reformer och i hotet av att bli av med dem stödja Socialdemokraterna? Nej, det skulle presenteras som vallöften och komma 2020. Tidigast, sa den unga regeringsföreträdaren och ursäktade sig för att hämta något att dricka.
Jag ifrågasätter inte på något sätt det hen sa till mig. Så tänker nog regeringen göra. Göran Persson lovade en tandvårdsreform i nästan tio år utan att komma till skott, ety tänderna skulle ej vara en klassfråga. Men det blev de. Enligt Socialstyrelsen har 15 procent av dagens vuxna avstått tandvård trots behov och det vanligaste skälet är de höga kostnaderna.
Enligt den ena skolan i politiken är vallöften något som ska kunna återbrukas år efter år. Långt borta i en rosaskimrande framtid ska ganska jordnära saker som är fullt möjliga att genomföra fästas. Låt oss kalla denna taktik för valfläskets taktik.
Den andra skolan, som Socialdemokraterna brukade använda under sin storhetstid, handlade om att genomföra reformer för att förbättra de många människornas liv. Sedan kunde man peka på de genomförda reformerna och säga: detta vill vi, detta har vi gjort och detta som vi vill fortsätta bygga vill de borgerliga ta bort. Låt oss kalla detta förhållningssätt för reformism.
En tandvårdsreform skulle vara utmärkt 2018. Likaså att höja barnbidrag, flerbarnstillägg och pensionerna för fattigpensionärerna. Det skulle innebära verkliga insatser mot ojämlikheten. Mest nytta skulle permanent höjda statsbidrag till kommuner och landsting göra. Det skulle skapa jobb och bringa ordning i många verksamheter som går på knäna.
De 20 miljarder Socialdemokraterna utlovat för (återigen) nästa mandatperiod räcker inte. Enligt SKL behövs 40 miljarder bara för att klara dagens situation. Finansdepartementets bägge statssekreterare Karolina Ekholm och Peter Gerlach argumenterade i våras på bloggen Ekonomistas för att ökad offentlig konsumtion och investeringar är det bästa staten kan göra för att öka sina intäkter. Offentlig konsumtion är helt enkelt lönsamt. Att spara är dyrt. Liksom att förvandla viktiga reformer till valfläsk. Särskilt om man förlorar valet.
Daniel Suhonen, Chef för den fackliga tankesmedjan Katalys
