”Ett arbetarparti är ingen pop-up-verksamhet”. Krönika 31 augusti, Dagens Samhälle.


31 augusti, 2018

Sedan vårkanten är det en slags nytänd välfärdsreformistisk socialdemokrati vi ser. Som för kanske första gången på 25 år talar klass. Vi hörde det när Stefan Löfven i dagarna presenterade sitt viktiga reformlöfte Familjeveckan: ”En undersköterska som sliter på akuten, kan inte ta barnet till jobbet”, svarade Stefan Löfven på frågan om varför tid med barnen är en klassfråga.

Det där är ett nyfunnet språk, som länge varit märkligt frånvarande i svensk politik.

S har också, sammanfattat i partiets valmanifest hittat tillbaka till ett slags välfärdsreformism, som på allvar tar fram resurser för att lösa samhällsproblem. Viktigast är de massiva satsningarna på välfärden som är, eller borde vara ett tydligt alternativ till borgerlighetens mantra om skattesänkningar. Det är inte längre enbart mina medarbetare på Katalys som företräder linjen att om välfärden skall klaras måste skatterna höjas.

Man kan lyssna på SKL, Konjunkturinstitutet eller ledande nationalekonomer:

”Jag tror att det blir svårt att sänka skatterna totalt sett. Inte minst med tanke på demografin”, säger Harry Flam, professor och ordförande för Finanspolitiska rådet.

Faktum är att det svenska skatteuttaget ligger historiskt lågt. Från 50 procent av BNP år 2000 till 44 procent idag. Det finns utrymme. Uppåt.

Även ojämlikhetsfrågan blir politik. Sociologen Göran Therborn konstaterar i sin nya bok att Sveriges extrema förmögenhetsklyftor som gör oss mer likt länder som Brasilien och Sydafrika än våra nordiska grannländer. Även här har S försiktigt börjat röra sig med förslag om bankskatt och någon slags skatt på kapitalvinster för superrika. Regeringen har också tillsatt en väldigt lovande Jämlikhetskommission med renässansmannen Per Molander i spetsen. Lägg till att partiet äntligen intagit en något mer offensiv linje i frågan om vinst i välfärden – i enlighet med kongressbeslutet 2013. Här har S hittat den politik man borde drivit, förverkligat och agiterat kring inte i tre veckor utan hela mandatperioden.

Om S nu skulle få lämna ifrån sig regeringsmakten beror det på de 30 år av tredje vägen-inspirerad nyliberal ekonomisk politik som långsamt gröpt ur människornas förtroende.

Egentligen vore det orättvist om S nu när de faktiskt för en allt bättre politik ”straffas” för gamla försyndelser.

Men man kan inte ”starta” ett Socialdemokratiskt arbetarparti som en pop-up-verksamhet tre veckor innan ett val och förvänta sig egen majoritet. I dagens klimat är trovärdighet det viktigaste och det är förtroendet som en rörelse för jämlikhet som har skadats.

Självklart måste en nyorientering för S starta med en ekonomisk politik som slutar dagens åtstramningspolitik. Men vägen mot en vitalare svensk socialdemokrati har redan inletts. Det var inte en dag för sent.

 

Daniel Suhonen

Chef för Katalys

Länk till originalartikel: https://www.dagenssamhalle.se/kronika/ett-arbetarparti-ar-ingen-pop-verksamhet-23649


Katalys på Sociala medier