Nu när valrörelse stundar borde Socialdemokraterna släppa loss den röda reformivern än mer. Men det räcker inte bara med att presentera reformer. Partiet behöver kunna förklara för väljarna vilket samhälle det är man vill skapa och på vilket sätt det skiljer sig från en borgerlig samhällsvision.
I den nya, avpolitiserade tid vi lever i har politik blivit att följa opinionen. Därför lägger sig partierna axel mot axel och kelar med väljarna likt nyskilda Tinderjägare. De viskar vänt: ”Jag vill det ni vill.”
Den högerkantring som skett under de sista tre åren ledde till att när S, M och SD presenterade sina valstrategier sa alla tre: integration, brott och välfärd. Men alla var varandras huvudmotståndare.
Den socialdemokratiska ”Zanchi-planen” (Socialdemokraternas valgeneral heter John Zanchi) kritiserades för att passivt anpassa sig till tidsandan. Partiaktivister och riksdagsledamöter efterfrågade mer klassargumentation och tydliga reformförslag. Partiledningen, lätt andfådda av pyspunkade opinionssiffror verkar ha lyssnat till kritiken. Våren har följts av en röd reformvåg så plötslig och överraskande att det är svårt att hålla isär alla löften.
Kanske har reformagendan ändå bitit i opinionen. Eller så är det de ständiga rapporterna om högkonjunktur och ständigt NKS-haveri som ändrat prioriteringarna för väljarna.
När Sifo presenterar en ny mätning över de mest prioriterade politiska frågorna svarar folk överlag lite annorlunda än 2017. De frågor som ökar i betydelse är sjukförsäkringen, socialpolitik och regionalpolitik. De som sjunker mest är skolpolitik, lag och ordning, landets ekonomi och invandringen. Ser vi till de mest attraktiva frågorna är sjukvården etta, skolan tvåa och äldreomsorgen femma. Underlag finns för att göra 2018 till ett välfärdsval.
Frågan är om Zanchimaskinen har kapacitet att agera när landskapet ändras. Valet har känts avgjort länge, men de nya siffrorna visar att det fortfarande är möjligt att förändra opinionen. I de vanliga partisympatimätningarna har M:s uppgång brutits och partiet tappar stöd igen. Ulf Kristersson-effekten varade inte mycket längre än en av hans taxiresor.
Valrörelsen står och väger. Vi väntar på ett smart drag, något slags spelvändning från någon.
Nu stundar påsk och ledighet. Flera partier har mycket att tänka på. Inte bara Ebba Busch Thor (KD) som har tagit med Bert Karlsson i det kristna karnevalståget, som han verkar beredd att kapa i vilken minut som helst. För EBT handlar allt om att med Bert Karlsson som hare locka några tiotusen SD-väljare att stödrösta på kamrat brun. KD har profilerat sig som det parti som vill hjälpa SD till maktens finrum. För det vill man ha betalt i stödröster.
Vad ska då socialdemokratin göra? Jag tror man måste fortsätta släppa loss reformivern. Men man måste också skapa en bild av vilket samhälle de reformer man utlovar syftar till. Det sociologen Zygmunt Bauman uttryckte i DN 2003 kan vara en ingång till den eviga frågan vad som skiljer ett socialdemokratiskt samhälle med reformambitioner från ett borgerligt:
”Ett gott samhälle är ett samhälle som anser att det inte är gott nog. Ett demokratiskt samhälle är ett samhälle som inte tror att det är demokratiskt nog. Ett rättfärdigt samhälle är ett samhälle som inte tror att det är rättfärdigt nog. Det sämsta tänkbara samhället är ett samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.”
Tänk om väljarna fortfarande vill ha ett samhälle.
Daniel Suhonen, chef tankesmedjan Katalys och författare
