Att söka samarbete med Centerpartiet är helt fel väg för Socialdemokraterna. Det är att blunda för att klass fortfarande är relevant för att den svenska arbetarklassen. Det är förhastat att lägga klass och ideologi åt sidan, skriver debattörerna Hampus Andersson och Daniel Suhonen i en ny rapport från Katalys.
I jakten på bredare stöd flirtar den socialdemokratiska partiledningen oblygt högerut, senast genom ett utspel i Expressen där man säger sig vilja stänga ute Sverigedemokraterna och ta ansvar för Sverige tillsammans med Centerpartiet. Men det bästa sättet att möta den växande högerpopulismen är sannolikt inte att närma sig partier som ideologiskt står långt ifrån den socialdemokratiska väljarbasen. Tvärtom tyder mycket på att socialdemokratin istället skulle ha mycket att vinna på att aktivera den politiska klasskonflikt vars frånvaro i politiken har öppnat spelplanen för nya krafter.
Socialdemokratins brist på självförtroende bygger på en utbredd men felaktig bild av att svenska folket inte längre ser klassamhället som en relevant politisk utgångspunkt. Sett till den aktuella debatten är det också lätt att förstå denna ängslighet. Där det politiska samtalet tidigare främst kretsade kring klassrelaterade vänster-höger-frågor kring arbetsmarknad, skatter och välfärd, handlar debatten numera allt oftare om straff, migration och kultur – alltså frågor på den så kallade GAL-TAN-skalan. Parallellt har klassröstningen minskat: vilken social klass du tillhör förklarar i allt mindre utsträckning vilket parti du röstar på.
Utifrån dessa tendenser har många dragit slutsatsen att relationen mellan klass och ideologi har försvagats. De väntar sig därför att framtidens politiska strider kommer att föras längs GAL-TAN-skalan, mellan traditionella nationalister och gröna kosmopoliter. Som DN:s ledarsida slog fast (15/9-2017): ”Högern är daterad, vänstern är daterad, mitten utraderad. Nu står det stora slaget mellan de auktoritära och de frihetliga.”
Men den slutsatsen är förhastad. I rapporten ”I väntan på klasspolitik – en klassmedveten befolkning utan representation”, som släpps av Katalysidag, framgår att det nya politiska landskapet inte beror på att arbetarklassen slutat vara vänster i traditionell mening. Med statistiska analyser av data från European Social Survey för åren 2002–2016 visar att klass och ideologi fortfarande tydligt hänger ihop i Sverige. Att klass och dagens politik inte gör det beror inte på ett förändrat ideologiskt mönster hos svenska folket, utan snarare på att de politiska partierna numera sällan lyfter de intressekonflikter som formar människors ideologiska medvetande.
Rapporten utgår från sociologen Erik Olin Wrights 12-stegs klasschema och relationen mellan klass och ideologi analyseras i två dimensioner: vänster-höger och frihetlig-auktoritär (GAL-TAN). Resultaten kan sammanfattas i tre övergripande slutsatser:
Sverige har en klassmedveten befolkning utan representation. Svenska folket tänker utifrån klass men politiken utgår inte från klass. Arbetare är vänster (de vill ha ekonomisk jämlikhet), borgarklassen är höger och medelklassen befinner sig i mitten. Avsaknaden av klasspolitik – en tydlig motsättning mellan vänster och höger i ekonomiska fördelningsfrågor – gör dock att detta mönster inte omsätts i röstningsbeteende. Istället har det sedan 1980-talet skett en stadig konvergens i väljares uppfattning av den ideologiska inriktningen hos de etablerade partierna i Sverige.
Svenska folket vill ha ekonomisk jämlikhet men inte stor invandring. Andelen av befolkningen som både vill ha en aktiv fördelningspolitik och en stor invandring är liten. Den klart största och fördelningspolitiskt mest vänsterorienterade klasspositionen, lågutbildade arbetare, tillhör också de relativt sett mest auktoritära. Omvänt utgörs de mest frihetliga klasspositionerna av en högerorienterad övre medelklass. Det finns ett brett stöd för en progressiv politik, men den måste bäras av en debatt som sätter frågor på vänster- och högerskalan i förgrunden. Annars ser de ideologiska majoritetsförhållandena klart sämre ut för vänstersidan.
Klass grundas på relationer av ägande och exploatering. Den statistiska analysen visar att det marxistiska sättet att förstå klass, som styrt av ägande och grundat på exploatering, är bättre på att förutspå ideologisk variation hos individer än mer vardagligt använda klassbegrepp som utgår från inkomst eller utbildningsnivå. Resultaten stödjer tesen om att klassamhället bygger på individers relativa makt och inte på skillnader i absolut humankapital. Kort sagt, de rika är rika delvis därför att de fattiga är fattiga.
Det kan te sig lockande att söka blocköverskridande allianser för att stänga ute grumliga krafter. Men den stora vinnaren på en politik utan klassperspektiv är Sverigedemokraterna, som trots sin högerinriktade ekonomiska politik lockar många arbetarväljare. Forskningen lär oss att det som verkligen förenar högerpopulistiska väljare är missnöjet med att politiker inte representerar dem och deras åsikter. Om socialdemokratin ska råda bot på den känslan kan den inte vika undan för de klassmotsättningar som alltjämt präglar människors sätt att tänka politiskt.
Den politiska filosofen Chantal Mouffe har återkommande hävdat att socialdemokratins problem bottnar i illusionen att partiet kan kringgå samhällets fundamentala intressekonflikter genom att inte identifiera några fiender. Men i ett samhälle bestående av klasser präglade av motstridiga intressen är det omöjligt att vädja till politiskt stöd från alla utan att samtidigt förlora stöd från vissa. Det gäller, i någon mån, att välja sin strid – och där visar vår rapport att klasskampen mellan vänster och höger har betydligt större potential till progressivt utfall än det identitetspolitiska slaget mellan de auktoritära och de frihetliga.
Det kommer sannolikt inte räcka med enbart ett tydligt klassperspektiv och en vänsteragenda för att vinna arbetarklassens stöd – vissa drag behöver också framgent göras för att neutralisera konflikter i frågor om exempelvis migration och integration. Samtidigt visar 1900-talshistorien att progressiva men impopulära kulturreformer gått att genomföra i bakvattnet av en populär ekonomisk fördelningspolitik.
Klass är fortsatt relevant för att förstå samhället. Människor i den svenska arbetarklassen känner fortfarande att det kapitalistiska systemet inte gagnar dem på samma sätt som det gynnar de högre klasserna. Förhållandet mellan klass och röstbeteende må vara svagare än tidigare, men förhållandet mellan klass och ideologi är fortsatt stabilt. Det måste Socialdemokraterna och den breda vänstern inse för att bli slagkraftiga också i framtiden.
Hampus Andersson
rapportförfattare och sociolog, tidigare vid University of Oxford, utredare på Kommunal
Daniel Suhonen
chef fackliga idéinstitutet Katalys
