Den nyliberala mångkulturalismen och välfärdschauvinismen har satt dagordningen allt för länge. Väljarna förtjänar ett progressivt politiskt alternativ. Den svenska modellen och en aktiv välfärdspolitik är lösningen på integrationsutmaningarna som Sverige står inför, inte problemet, skriver Enna Gerin och Daniel Suhonen, Katalys.
Sverige står i ett vägskäl. Det är mindre än ett år kvar till riksdagsvalet 2018 och det har nu gått två år sedan den dramatiska hösten 2015 när flyktingmigrationen till Sverige kulminerade och över 160.000 människor anlände på bara ett år. Att ta greppet om integrationens problemformulering och presentera trovärdiga lösningar kommer att spela en avgörande roll i att få väljarnas förtroende i valrörelsen 2018.
I en ny studie som presenteras i dag har det fackliga idéinstitutet Katalys synat borgerlighetens och näringslivets integrationspolitiska offensiv. Vi kan visa hur den svenska modellen och en aktiv välfärdspolitik är lösningen på de integrationsutmaningar som Sverige står inför, inte problemet som borgerligheten hävdar. Det är dags för socialdemokratin att sluta vara passiv kring dessa frågor. Men för att vinna problemformuleringen om integrationen krävs fyra perspektivförskjutningar:
1
Sverige är inte sämst på arbetsmarknadsintegration av utrikes födda. Borgerligheten och extremhögern beskriver i dag gemensamt den svenska integrationspolitiken som fullkomligt misslyckad. ”Misslyckandet” skylls på den svenska välfärds- och arbetsmarknadsmodellen. För de som ständigt söker nya ingångar för att accelerera och fortsätta det nyliberala systemskiftet i Sverige har de nyanlända och deras integration blivit den nya murbräckan.
Den uppskruvade retoriken om sysselsättningsgapet mellan utrikes- och inrikes födda tjänar syftet att framställa svensk arbetsmarknad som exceptionellt dålig på att få utrikes födda i jobb. Men att gapet är så stort i Sverige har att göra med vår exceptionellt höga sysselsättningsgrad för inrikes födda, inte att vi skulle vara extremt dåliga på att inkludera utrikes födda på arbetsmarknaden. Gapet är oacceptabelt, men Sverige är inte sämst på arbetsmarknadsintegration av utrikes födda. Tvärtom, siffror från OECD visar att sysselsättningsgraden för utrikesfödda i Sverige ligger en bra bit över genomsnittet för EU-länderna och knappt över genomsnittet för OECD-länderna. Det är inte tillräckligt bra, men långt ifrån den svartmålning av svensk arbetsmarknad som borgerligheten bedrivit för att bädda för sänkta löner.
Mycket måste förbättras, inte minst för att sätta de nyanlända i arbete. Men den svenska modellen med en aktiv arbetsmarknadspolitik och möjligheter till utbildning blir då fundamentet för att skapa en lyckad arbetsmarknadsintegration.
2
Integration handlar främst om socioekonomiska höger-vänster-frågor. Om socialdemokratin vågar ta strid i integrationsfrågan istället för att tiga bort den, eller i värsta fall försöka triangulera sig förbi den, kan integrationen förvånande nog bli en socioekonomiska fråga som aktiverar höger-vänsterkonflikten, till vänsterns fördel. Borgerligheten har redan sparkat över bollen på den klasspolitiska planhalvan genom sina hot om att lagstifta fram lägre löner för nyanlända och sina förslag som går ut på att börja skikta tillgången på välfärdstjänster för de med tillfälliga uppehållstillstånd. Man vill att politiker ska gå in och skapa olika villkor för olika grupper i samhället. Samtidigt packas denna politik in i en makaber klassretorik. Under årets politikervecka i Almedalen talade Liberalernas Jan Björklund om ”en växande underklass” och Centerpartiets Annie Lööf om ”ett nytt klassamhälle”.
Borgerliga politiker försöker fylla det vakuum som uppstår när socialdemokratin abdikerar från att tydligt prata om klassamhället och den etnifiering av underklass och arbetarklass som skett i Sverige de senaste decennierna.
Problemet är att den föreslagna högerpolitiken inte kommer råda bot på ojämlikheten utan sannolikt förvärra den.
3
Visa att jämlikhet är lösningen, inte problemet. Nystar man upp integrationsdebattens många olika trådar och dimensioner handlar allt till sist om jämlikhet. Den socioekonomiska kärnan i integrationen handlar om att inflyttade svenskar med tiden ska närma sig den infödda befolkningens levnadsstandard, sysselsättning och inkomstnivå.
Klyftorna när det kommer till jobb, utbildning och bostad mellan utrikes- och inrikes födda är del av en bredare trend av ökande ojämlikhet och inte nödvändigtvis något specifikt för den svenska integrationspolitiken.
Mycket talar för att det fokus i svensk integrationspolitik, på att inkludera nya människor in i de svenska systemen relativt fort och på lika villkor – både för att främja individernas integration in i samhället men också för att undvika skapandet av selektiva system som skulle kunna underminera den generella välfärdsstaten – varit ett klokt vägval.
Borgerligheten har redan sparkat över bollen på den klasspolitiska planhalvan genom sina hot om att lagstifta fram lägre löner för nyanlända.
Integrationsutmaningarna handlar framförallt om bristen på jämlikhetspolitik. Vi måste våga utnyttja välfärdsstatens och den svenska modellens inkluderande kraft som genom omfördelande system och starka institutioner skapar social sammanhållning och tillit i samhället.
Fokus från arbetarrörelsen bör ligga vid frågor som rör ekonomisk jämlikhet: att höja levnadsstandarden och öka livschanserna för alla i vårt land och ta kampen mot trångboddhet och utsatthet, låga pensioner och inkomster, skapa en kompensatorisk och likvärdig skola, samt en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger chans att utbilda sig till de bristyrken som finns.
4
Staka ut en tredje väg bortom det progressiva dilemmat. De senaste årens intensiva debatt om invandring och mångfald har präglats av föreställningen om ett progressivt dilemma – idén att vi måste välja mellan mångfald och välfärdsstat. Denna myt förfäktas av både nyliberala mångkulturalister som menar att vi måste välja öppenhet, mångfald och invandring på bekostnad av välfärdsstaten samt de välfärdschauvinister som vill att invandringen stoppas för att rädda välfärden. Tesen om ett progressivt dilemma bygger på att kulturell mångfald som är följden av invandring skulle underminera den känsla av tillhörighet och solidaritet som behövs för att upprätthålla en stark välfärdsstat. Sverige är ett utmärkt exempel på att ökad mångfald och stödet för den omfördelande välfärden inte måste ta ut varandra.
Vad man än tycker om migrationspolitiken är det ett faktum att Sverige redan är ett heterogent samhälle präglat av mångfald. Trots det har SOM-undersökningarna visat att det allmänna stödet för välfärdsstaten legat på en stabilt hög nivå i Sverige.
Nästan 18 procent av befolkningen är utrikes född och om man därtill räknar med alla som är födda här men har två utrikes födda föräldrar är siffran drygt 23 procent. I en sådan verklighet är både nyliberal mångkulturalism och välfärdschauvinism farliga politiska projekt.
Det behövs en tredje väg som går bortom det progressiva dilemmat och står upp för en kombination av mångfald och välfärdsstat. Väljarna förtjänar ett progressivt politiskt alternativ som utmanar den nyliberala mångkulturalismen och välfärdschauvinismen som har satt dagordningen allt för länge.
Ett mer sansat tonläge är på sin plats i denna svåra debatt. Men lärdomen är att vänstersidan inte ska låta högern oemotsagt använda dagens integrationsutmaning och skruvade fakta som en murbräcka för att försvaga välfärdsstaten och skapa ett b-lag på arbetsmarknaden. Socialdemokratin bör se integrationspolitik som en del i en generell välfärdspolitik, som strävar efter att alla människor i vårt land ska vara en del av samhället, där jämlika villkor i arbete, utbildning, boende, hälsa och trygghet – den svenska modellen – är vägen dit.
Enna Gerin, utredare vid Katalys och rapportförfattare
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys
