Den senaste veckans avslöjanden om hur Svenskt Näringsliv i nära samarbete med den moderatanstrukna pr-byrån Kreab har uppvaktat Sverigedemokraterna för att få dem att glida högerut i frågan om vinst i välfärden har fått många att dra öronen åt sig. Men Kreab-skandalen är inte unik, förutom att partiet det nu gäller har en viss särart i det politiska landskapet. Näringslivets organiserade politiska lobbying handlar om ett systematiskt arbete och måste ses som en ständigt pågående kampanj.
Sedan millennieskiftet har flera skandaler avslöjats i medierna som rör denna ökade politiska aktivitet från näringslivets sida:
Primeskandalen 2010 avslöjade hur Svenskt näringsliv med Markus Uvell i spetsen betalade pr-byrån Primes S-märkta konsulter – bland andra Niklas Nordström – 5 miljoner kronor för att styra Socialdemokraternas valanalys i en näringslivsvänlig riktning, bland annat i synen på vinst i välfärden.
Borg-kommissionen avslöjades 2011 vara initierad av Peje Emilsson – samma person som nu figurerar i Kreab-härvan. Tillsammans med Markus Uvell, Tomas Idergaard och Niklas Nordström skapade han en välfärdskommission med Timbro och Arenagruppen som frontorganisationer. Kommissionens syfte var att komma fram till att kostnaderna för framtidens äldreomsorg måste privatiseras.
Kärnkraftslobbykampanjen som genomfördes av pr-byrån Prime under ett par år kostade 20 miljoner och gick ut på att påverka främst Centerpartiet i en kärnkraftsvänlig riktning, vilket ledde fram till det nya kärnkraftsvänliga riksdagsbeslutet före valet 2010.
Vinstlobbyismen i Socialdemokraterna i eftersvallet av Caremaskandalen 2011 orkestrerades av Prime och där ingick delar av kampanjen mot Håkan Juholt som drev frågan om att stoppa vinstläckaget.
SD-skandalen i Kreab 2015.
De nämnda skandalerna bildar ett mönster. Ett mycket litet nätverk inom näringslivet har i dag mycket stora resurser att överpröva politiska beslut. Det är slående hur det hela tiden är samma organisationer och personer som ingår. Detta nätverk består av kretsarna kring tankesmedjan Timbro, organisationerna Svenskt Näringsliv och Stockholms Handelskammare samt pr-firmorna Prime och Kreab, ibland i samarbete med enskilda branschorganisationer och industriföretag. Totalt är det en handfull personer som styr de centrala delarna av detta nätverk med den övergripande uppgiften att öka näringslivets makt och säkra vinsterna.
Vi befinner oss delvis i vad den brittiske sociologen Colin Crouch kallar postdemokrati – ett tillstånd där demokratin har kvar sina yttre former men där eliterna sammansmält och möjligheterna till opposition mot den rådande ordningen i praktiken gjorts omöjliga. Journalisten Owen Jones – Sverigeaktuell i nästa vecka med sin bok ”Etablissemanget” – beskriver samma postdemokratiska fenomen med att dagens elit genom denna typ av lobbyism skyddar näringslivets intressen från konsekvensen av den allmänna och lika rösträtten.
Postdemokratin handlar alltså primärt om ekonomiska strukturer som tar sig politisk makt:
Ekonomiska intressen vill in i välfärd och politiskt reglerade marknader för vapen och energi. Denna marknad var 2014 cirka 900 miljarder kronor, och vägen in går via politiker.
Politiska övergångar till näringslivet blir viktiga. Politiker som Göran Hägglund, Filippa Reinfeldt, Jan Nygren, Stefan Stern eller Göran Persson byter lag och blir aktörer för företagsintressen. Sverige saknar i dag nästan helt övergångsregler och karenstider som hindrar höga politiker och tjänstemän i staten att gå direkt till näringslivet.
Mediernas kris och pr-branschens tillväxt spelar in. När journalistiken får mindre resurser för maktgranskning för medborgarnas räkning samtidigt som pr-sektorn växer, ökar makthavarnas möjlighet att kommunicera valda budskap mot medborgarna.
Naivitet och ideologisk förvirring. Vi ser hur denna påverkan särskilt drabbar svaga och ideologiskt förvirrade folkrörelsepartier som Socialdemokraterna och Centerpartiet.
I takt med att eliterna sammansmält på näringslivets villkor har tanken om en djup demokrati i folkets intresse, alltmer lämnat plats för eliten, som ekonomiskt tar en allt större del av kakan. Lobbyistskandalerna är den synliga toppen på detta isberg i en utveckling där ekonomisk makt växlas över i kraftfull politisk påverkan. Därmed står vi inför ett mycket större demokratiproblem än det kan se ut som när man tittar på de enskilda skandalerna isolerat.
Saken är att vi vet ganska lite om den nya ekonomiska supermakten i demokratin.
Samhällsforskarna Christina Garsten, Stefan Svallfors och Bo Rothstein har börjat ringa in hela yrkesklassen politiska påverkare utan folkligt mandat, men jag menar att det är den dolda ekonomisk-politiska lobbyismen som är det stora problemet, inte att statsministern har en talskrivare.
Det pr-firmorna gör är att sälja in en hotbild och en lösning. Lobbyismen är produkten. I fallet SD har Kreab gått in för att hindra den överhängande möjligheten att en rödgrön regering tillsammans med Vänsterpartiet stoppar vinstläckaget ur välfärden, vilket de har stort folkligt stöd för. Om SD som i valrörelsen var negativ till vinstläckaget stödjer de rödgrönas förslag kan ett vinstförbud införas. Kreab har coachat SD att i stället tycka som Svenskt Näringsliv i vinstfrågan. Kreabs ägare, moderaten Peje Emilsson äger dessutom Kunskapsskolan och äldreomsorgsbolaget Silver Life och har på så sätt dubbla intressen av kampanjen.
Även en stor politisk lobbykampanj kostar som mest några miljoner och ska ställas mot de hundratals miljarder välfärdssektorn omsätter varje år. Det finns helt enkelt miljarder skäl för Svenskt Näringsliv och dess medlemsföretag att satsa på att med alla medel – även dolda – skydda sitt vinstintresse. Just nu handlar denna påverkan om SD, precis som man tidigare påverkat S och C i en rad frågor. Problemet är att svenska folket oftast inte får veta när så sker.
Vad kan och bör samhället då göra för att öka insynen och stärka demokratin?
Olika karens- och övergångsregler mellan politik och näringsliv kan införas.
Presstöd och resurser till Public service kan utökas eller riktas om för att försvara den kvalitativa journalistiken, eftersom denna typ av skandaler bara kommer fram genom grävande journalistik.
Ett regelverk som är tvingande för att reglera och förbjuda hemliga parti- och kampanjbidrag bör införas. Öppenheten bör gälla alla organisationer såväl inom näringsliv och fackföreningsrörelse.
Kanske bör också regeringen lyfta förslaget om en stor maktutredning för att reda ut de nya maktförhållanden som råder i det svenska postdemokratiska landskapet.
För oss som värnar principen om en medborgare, en röst, måste kampen mot denna form av ojämn ekonomisk styrning av politiken nu ställas i främsta rummet. Och kampen för ett vinstförbud i välfärden måste intensifieras.
Daniel Suhonen, chef Katalys
