Trots att mycket står på spel för Socialdemokraterna är det ovanligt tyst om vilket vägval som partiet bör göra. Vilket val socialdemokratin väljer kommer att vara avgörande för lång tid framöver.
Ett äkta dilemma är enligt regelboken en krock mellan två var för sig goda men oförenliga principer. Socialdemokratins dilemma så här i den sjätte veckan efter valet är följande: Ska man göra allt man kan för att med alla medel stoppa högerns politik som kommer drabba arbetarklassen hårt och ge välfärdsstaten irreparabla skador? Eller ska man tänka på den långsiktiga överlevnaden och behovet av förnyelse för att på sikt bli starkare och vinna val?
Dessa två mot varandra stående principer har bägge goda socialdemokratiska argument för sig. Att om det går att sätta sig i en mittenregering som av naturlagarna kommer att lägga sig höger om den avsatta S-regeringens politik och alla vallöftena, har en sorts svekdebatt och ett pris i form av en ideologisk förgrumling av partiets position i de centrala frågorna.
Det andra, att avstå en regering för att hålla på ideologiska principer och låta högern riva sönder i arbetsrätt och välfärd har ett betydande pris för de människor arbetarpartiet är till för.
Olika socialdemokrater har helt olika svar på detta dilemma fastän de i andra sammanhang tycker lika. Andra socialdemokrater som oftast står på olika barrikader och strider om inriktningen kan just i denna debatt befinna sig på samma kant.
Vad är rätt?
Svaret på den frågan handlar om framtiden. Eller snarare om framtidsutsikterna. Och historien.
Om man tycker att den socialdemokratiska politiken har varit rätt lyckad innehållsmässigt. Att de avvägningar som S har gjort om skatter, vinster och investeringar varit korrekta och att det egentligen inte är i politiken problemet ligger utan i samhällsstrukturen, att de gamla väljargrupperna minskar. Ja, då tenderar man kanske att tänka att ett S-parti som sjunker ihop som en ballong som läcker bakom en soffa måste göra det bästa av läget så länge man kan.
Man vill inte ändra något och därför ser man ett S på 25-30 procent och framåt ännu mindre som oundvikligt. Då är samarbete med de borgerliga den enda utvägen och en mycket bra strategi. Att noga utvärdera partiets långa nedgång och konsolidera och omvärdera politiken behövs inte, för det skulle ändå inte hjälpa.
Den andra idériktningen tänker att S politik måste ändras i grunden. Att det inte är för att arbetarklassen försvunnit, utan för att S har slutat mobilisera arbetare, tjänstemän och småföretagare med bra välfärdsreformer, pensionssystem och offentlig service av högsta nivå som väljarna stumnat, tröttnat och gått någon annanstans.
Det finns mycket att hämta av att omgruppera, noga analysera den fallande trenden och bygga om den ekonomiska politiken för framtiden. Tydlig opposition nu kommer med en ny politik och kanske nya ansikten på en del poster att kunna leda till en stor seger 2022. Skadorna på kort sikt i samhällsväven kan repareras av en stark socialdemokrati som vinner ett tydligt mandat i nästa val.
Mellan dessa vägval står man nu. Kanske avgörande för hur socialdemokratins öde ser ut för mycket lång tid. Pasokifiering eller momentum för en ny politik?
Bägge har goda skäl för sig. Goda skäl emot sig. Vilket val vi väljer avgör vårt öde.
Ändå är det så tyst.
Daniel Suhonen, författare och chef för tankesmedjan Katalys
