Dagens pensionssystem missgynnar arbetare och gynnar högutbildade. För många räcker inte ett helt arbetsliv för en anständig pension. Nu är det dags för Socialdemokraterna att reformera det orättfärdiga systemet, skriver Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg, idéinstitutet Katalys.
Vid mitten av 1950-talet hade Tage Erlanders socialdemokrater problem. Reformtakten hade avtagit och man satt i en koalition med ett mindre mittenparti. 1956 hade de borgerliga vunnit majoritet och starka krafter ryckte i Bondeförbundet att lämna koalitionen. Men det avgörande för att göra slut på det politiska dödläget var pensionerna i form av ATP-striden. I och med ATP-striden knäckte socialdemokratin koden för två decenniers dominans. Genom att identifiera ett socialt problem som omfattade stora löntagargrupper och sedan formulera en lösning som gynnade en stor majoritet av dessa medan lösningen konstruerades så att de borgerliga antingen splittrades eller företrädde en motsatt och väljarmässigt impopulär lösning lyckades socialdemokratin förnya sig och göra sig relevant för väljarna igen. Denna politik visade sig också attrahera tjänstemannagrupper i stor skala.
Dagens socialdemokratiska politik präglas av att man helt tycks ha förlorat förmågan till denna typ av strategiska och ideologiska fingertoppskänsla.
När finansminister Magdalena Andersson i kväll är huvudtalare i Almedalen är det för ett parti med knappt 30 procents väljarstöd enligt aktuella mätningar. Det är en stabilisering från lägre nivåer, men med en koalitionspartner nära riksdagsspärren, mycket långt till rödgrön majoritet och ett blåbrunt högerblock som formerar sig, kan det vara en tanke att återuppliva 1950-talets ”Erlander-kod”. I stället för att maktpolitiskt sträcka sig mot mitten för att kortsiktigt skrapa ihop en regering bör partiet fundera kring hur man skapar hållbara majoriteter för fördelningspolitiska reformer. Partiet bör som Erlander sträva efter att flytta det politiska samtalet åt vänster och aktivera breda löntagargruppers längtan och behov av välfärdsreformer. Liksom på 1950-talet talar mycket för att pensionsfrågan utgör en perfekt startpunkt för en socialdemokrati som vill vinna val med socialdemokratisk politik.
Katalys presenterar i dag en rapport som på flera punkter visar att det nuvarande pensionssystemet är ohållbart.
1. Det nuvarande pensionssystemet ger oerhört låga pensioner. Enligt beräkningar som redovisas i rapporten får en kommunalarbetare 46,8 procent av sin slutlön i pension. En industriarbetare får motsvarande 47,4 procent. För att inte riskera fattigdom brukar en pensionsnivå på 60–70 procent av slutlönen anses nödvändig. Även med inräknad tjänstepension ligger många arbetaryrken långt under detta. Följden blir att bostadstillägg blir helt nödvändiga för att dryga ut pensionen, något som inte är möjligt för den som har tillgångar över 100.000 kronor.
När övergången från ATP-systemet till det nuvarande pensionssystemet skedde utlovades att 2 procents lönetillväxt skulle ge en likvärdig pensionsnivå i det nya systemet. När det inte visade sig räcka räknades det ut att ett 42-årigt yrkesliv skulle ge motsvarande nivå. Nu har även detta visat sig otillräckligt. Konsekvensen blir att för många arbetare räcker inte ett helt yrkesliv för en anständig pension. Siffrorna i det orangea kuvertet visar att det inte lönar sig att arbeta om arbetslivet slutar innan man närmar sig 70-årsåldern.
2. Det nuvarande pensionssystemet omfördelar från lågavlönade till höginkomsttagare. Ju längre man betalar in avgifter desto mer pension får man när man går i pension. Kan man jobba länge premieras man. Kan man det inte på grund av tunga arbetsuppgifter finns det ingen kompensation.
Men pensionssystemet tar ingen hänsyn till att klyftorna i utbildning och inkomst även skapar klyftor i medellivslängd. Vi kan visa hur dagens beräkningssätt på ett absurt sätt missgynnar arbetare och gynnar högutbildade. Genom att lågutbildade dör tidigare men pensionerna sänks när den genomsnittliga livslängden stiger straffas arbetargrupper som inte lever lika länge med sänkta pensioner.
Vi har i dag ett offentligt pensionssystem som systematiskt omfördelar resurser från lågutbildade arbetare, deltidsarbetande, långtidssjukskrivna och invandrare. Dessa grupper har ingen möjlighet att förbättra sin situation inom systemet utan får förlita sig på bostadstillägg och garantipensioner för att dryga ut inkomsten. I stället gynnas högutbildade som lever länge och har arbeten där yrkeslivet lättare kan förlängas till 70-årsåldern. Detta är grupper som dessutom har en god tjänstepension och ofta har eget sparande.
Mycket riktigt har också risken för fattigdom ökat hos den äldre delen av befolkningen. Bland kvinnor över 75 år löper nästan 35 procent risk för fattigdom. Det är en ökning med nästan 30 procent sedan 2004. Extremt låga pensionsnivåer har blivit ett nytt normalläge. Vi är därmed tillbaka i den fattigdomsproblematik som rådde innan ATP infördes.
3. Det nuvarande pensionssystemet saknar demokratiskt legitimitet. Det märks tydligt att det nuvarande pensionssystemet tillkom i en kris. Rädslan för att det gamla systemet skulle kollapsa i början av 1990-talet präglar hela utformningen. Från den så kallade bromsen till ökad fokusering på privata lösningar. Det gemensamma ansvaret har tryckts tillbaka till förmån för en falsk känsla av ekonomisk stabilitet.
Ett av de större problemen med pensionsöverenskommelsen är att reformerna aldrig prövades i något allmänt val. Överenskommelsen är en konstruktion som saknar väljarförankring och lösningen med en pensionsgrupp som står över partipolitiken hindrar nödvändiga reformer.
Att systemet inte blivit föremål för allmän debatt i någon större utsträckning gör det sårbart för legitimitetsproblem. Hur ska medborgarna kunna lita på ett system de har så lite insyn i och inte fått ta ställning till? En av de viktigaste anledningarna till att vi som röstar, arbetar och betalar skatt överlämnar makt och ansvar till politiker är att de ska trygga vår välfärd på ett sätt som kommer alla till del. Om de allmänna pensionerna upprätthöll levnadsstandarden för det stora flertalet hade demokratiunderskottet varit en underordnad fråga. Men det växer i relevans i takt med pensionernas gradvisa försämring. I dag är det uppenbart att konsekvenserna inte är acceptabla. Om 1990-talets fråga var om vi hade råd med bra pensioner måste dagens fråga vara om vi har råd med dåliga pensioner.
När den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson intervjuades i våras (SvD 7 maj 2017) sa han: ”Vi har skapat världens bästa pensionssystem men med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”
Miljontals hårt arbetande människor i Sverige kommer efter avslutat arbetsliv att få känna in på bara huden hur ålderdomen förvandlas till en lång period av mycket låga inkomster och fattigdom. Oron för hur man ska klara sig på ålderns höst sprider sig uppåt även bland tjänstemän och välbeställda grupper.
En sådan oro, parad med stor ojämlikhet, spränger sönder förutsättningarna för den generella välfärdspolitiken. Framför allt är denna destruktiva svångremspolitik helt onödig. Sverige har aldrig varit rikare och statsfinanserna aldrig starkare. Men vi fördelar inte längre våra rikedomar rättvist och det hotar hela fundamentet för vår samhällsmodell, precis som det eroderar stödet för socialdemokratin.
Vi anser att Socialdemokraterna måste ta fram ett förslag på ett nytt pensionssystem, gärna i samarbete med fackföreningsrörelsen. Detta förslag måste till skillnad från dagens ojämlika och orättfärdiga system klara att upprätthålla pensioner som ger en god inkomsttrygghet, utjämnar inkomstskillnader och ändå är statsfinansiellt stabilt. Detta förslag tas upp med de borgerliga partierna i pensionsgruppen, men om de avvisar förslaget bör Socialdemokraterna lämna pensionsgruppen och låta väljarna avgöra pensionsfrågan i ett allmänt val.
När nu 1990-talskrisen budgetsanerare dragit slutsatsen att det är dags för reformer och att socialdemokratin bör börja med pensionerna vore det intressant att höra om hans adept, dagens finansminister, vågar närma sig samma slutsats.
Daniel Suhonen, chef vid det fackliga idéinstitutet Katalys
Elisabeth Lindberg, fristående utredare och rapportförfattare vid Katalys
