Inte konstigt att innerstadens råttor anses vara så många fler. Där bor ju journalisterna och myndighetspersonerna.
I går morse när jag gick till jobbet satt en stor fet råtta och stirrade på mig utanför porten. Den flyttade knappt på sig när jag klev ut. Lojt sprang den undan, som en trött sällskapshund som fått för mycket leverpastej och inte kan springa längre. På ett staket vid lekplatsen en bit bort satt en ny fet råtta. Den lubbade över spjälorna och ner i buskaget.
Två minuter senare vid centrum ett par råttor till som flydde hals över huvudet, men som ändå mitt i förmiddagsljuset satt där och gonade sig. Faktum är att Skärholmen drabbats av en formidabel råttinvasion de sista två, tre åren.
Därför läste jag med stort intresse nyheten i somras i lokaltidningen ”Mitt i” som hävdade att Skärholmen, Älvsjö och Skarpnäck hade minst råttor i staden hittills i år. Uppgifterna baserades på en granskning som Dagens Nyheter publicerat (16/7). På Södermalm anmäldes enligt den borgerliga draken 87 råttiakttagelser, i Skärholmen bara 8. I Skarpnäck bara 12 men på Östermalm 77, Norrmalm 45, medan Rinkeby-Tensta låg lågt med 12 och villaområdet Enskede-Årsta hade spanat in 34. Av totalt 438 råttanmälningar hade 251 gjorts i de fyra innerstadsdelarna.
Kan det finnas något annat än det faktiska antalet anmälningar av råttor som visade sig i statistiken? Var inte samtliga områden med många anmälningar priviligierade områden med mestadels högutbildad, bostadsrätts- eller villägande vit medelklass?
Råttor finns det säkert i dessa områden. Men framförallt ett kulturellt och ekonomiskt kapital som gör det självklart att ringa både Stockholms stad, Anticimex och Lokaltidningen när man ser en råtta. Här bor också journalisterna och de myndighetspersoner som ska granska statistiken.
I socialt utsatta förorter, med fler invandrare med sämre språkkunskaper i svenska och längre avstånd till myndigheterna är steget att anmäla sannolikt större. Man kanske inte ens vet vart man kan ringa.
Kanske finns rent av en negativ kausalitet. Du ringer vid första råttan du ser. Kanske även andra eller tredje gången, men om inget sker och ingen kommer, ringer du inte fler gånger. Denna mekanism skulle kunna ge vid handen att förekomsten av få fräcka råttor kan leda till fler anmälningar.
Kombinerat och aggregerat skulle denna klassociala topologi över stadens gnagare ge en perverst missvisande bild.
Därför kan aldrig politiker eller offentliga tjänstemän som ska tjäna medborgarna stirra sig passivt blinda på kalla siffror och nyckeltal. De ger aldrig hela bilden.
Utan tillsyn, oanmälda besök, stor lokal kunskap och, för den delen, en oberoende analys av statistik i kombination med lyhördhet och social känsla kan man gå mycket snett. Som när de borgerliga landstingspolitikerna sjösatte vårdval Stockholm som effektivt styrde om resurser från allvarligt sjuka i Farsta till skrubbsår i Äppelviken.
Den offentliga välfärden ska ge efter behov, inte efter förmåga att skrika högst. Hälsan tiger still säger man. Men det gör också armodet och den sociala nöden. Råttan sitter utanför porten i dag igen. Och folket här ute i ”råttbältet” har för länge sedan slutat ringa in om sina mindre allvarliga problem.
Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och författare
