Ljuders Nickelsilverfabrik i Hovmantorp ägs och styrs demokratiskt av de anställda sedan 1980. Detta är inget märkvärdigt säger de som arbetar på fabriken.
Vi gör vårt jobb. Men de har fel, detta är något synnerligen märkvärdigt i dagens Sverige. Mitt i den mest konkurrensutsatta delen av vårt näringsliv går det för de anställda att äga och demokratiskt driva en högkvalificerad metallindustri som levererar finmekaniska produkter till sjukvård och bilindustri. Många andra företag på orten har lagts ned, men Ljuders finns kvar och utvecklas hela tiden. Kan det rent av vara så att den demokratiska ägandeformen är en förklaring till att Ljuders lyckats så bra som företag?
Vi tror det. Många fler företag och verksamheter skulle framgångsrikt kunna drivas och ägas demokratiskt av de arbetande. Men mot detta sätt att driva företag har det funnits och finns ett stort motstånd. Under början av 1900-talet fanns en hel del produktionskooperativ, men den fackliga rörelsen övergav tidigt tanken på att de anställda själva skulle kunna vara både ägare och anställda. Då blev ju rollerna otydliga. Den kooperativa rörelsen byggdes upp kring ett konsument- och inte ett producentperspektiv. Denna skeptiska inställning till producerande kooperativ håller förhoppningsvis på att förändras i dag.
Sedan finns också, märkligt kan det tyckas, ett ganska stort motstånd bland de anställda själva att ta över eller starta företag. Har vi verkligen den ekonomiska och affärsmässiga kompetensen? Och om det vore möjligt varför ser vi inga andra företag som drivs på detta sätt? Javisst är det lätt att hamna i sådana tankebanor. Det gjorde också många anställda på Ljuders när de erbjöds att ta över fabriken 1979. Det krävdes en process med diskussioner och övertalning av ett antal övertygade eldsjälar för att det skulle bli möjligt, men till slut fick man med sig så gott som alla anställda. I dag ångrar ingen att man tog över, även om företaget gått igenom kriser och tvingats skära ned. Nu nyinvesterar och nyanställer man.
Många forskare och ekonomer har hävdat att ett sådant här företag inte är möjligt för att det inte passar in i den kapitalistiska omgivningen, för att de anställda saknar långsiktigt tänkande och kunskap om ekonomi och entreprenörskap. Den forskning som sedan länge bedrivits av professorn vid Linnéuniversitetet Lars Lindkvist visar dock att detta är helt fel. Den demokratiska ägandeformen har tvärtom varit en styrka.
Styrelsemötena är visserligen fler, men de anställda stimuleras på ett helt annat sätt när de har verkligt inflytande och tar ett större ansvar. Dessutom kan byråkratin minskas genom de anställdas självstyre, när särskilda kontrollörer inte längre behövs. Och slutligen, men inte minst, upplever de anställda en större meningsfullhet och glädje i arbetet.
Förutom det mentala motstånd som kan finnas bland anställda finns också hindret att det kan krävas betydande kapital för att ta över ett industriföretag. Inom vård, omsorg och kultur är det betydligt lättare och där växer allt fler kooperativt drivna företag fram.
De anställda på Ljuders hade turen att erbjudas möjligheten att ta över av den tidigare ägaren. De klarade också att själva finansiera övertagandet. Detta kan nog få räkna med i dag. Här kan samhället göra en insats genom att använda de pensionsfonder vi alla varit med om att bygga upp och ge fördelaktiga lån. Även de fackliga organisationerna borde kunna avsätta medel för att på detta sätt behålla och skapa nya arbeten för sina medlemmar.
Per Sundgren, ordförande och initiativtagare till Jämlikhetsfonden
Daniel Suhonen, chef Katalys
