Samtliga borgerliga partier har föreslagit inskränkningar i möjligheten för fackförbund att vidta sympatiåtgärder. Syftet är att pressa ner löner och ge mer makt till arbetsgivaren. Det ger en sämre svensk modell och ökar risken för konflikt, skriver Victor Bernhardtz och Mats Wingborg.
Under lång tid visade politiska partier en stor respekt för den svenska arbetsmarknadens spelregler och för arbetsmarknadens parter. Att politiker skulle diskutera exempelvis lönenivåer på det sätt som görs i dag var länge inte bara otänkbart – det var också politiskt irrelevant. Utfall mot parternas agerande eller mot ramarna för det agerandet var händelser i periferin. Det fanns ingen anledning att ge sig på ett system som fungerar, och fungerar bäst när det inte utsätts för politiska påtryckningar.
Under 2000-talet har det här förändrats. Den borgerliga regeringen införde 2010 (den numera upprivna) lex Laval. Under den gångna hösten har samtliga borgerliga partier lämnat in partimotioner där bland annat inskränkningar i möjligheten för fackförbund att vidta sympatiåtgärder förordas. De borgerliga partierna menar att det ska finnas ”proportionalitet” i sympatiåtgärder. Med det menas att vissa sympatiåtgärder skulle vara alltför kraftfulla och därigenom inte stå i ”proportion” till konflikten som sympatiåtgärden gäller. De borgerliga föreslår vidare, i olika varianter, att oberoende organ ska ha i uppdrag att fastslå om en viss sympatiåtgärd är proportionerlig eller inte. Ett ofta förekommande språkbruk är att det här handlar om att ”anpassa arbetsmarknadslagstiftningen till en modern verklighet.”
Den här typen av förslag har inte till syfte att stärka den svenska modellen. Det handlar om att inskränka strejkrätten och därigenom försvaga fackens förhandlingsposition. Syftet är att pressa ner löner och ge mer makt till arbetsgivaren vid förhandlingsbordet. Någon variant av proportionalitetsprincip skulle dessutom sannolikt vara kontraproduktiv. Om stridsåtgärder riskerar att bedömas som att vara för små för att sympatiåtgärder ska vara ”proportionerliga”, innebär det att fackförbunden har ett incitament att alltid ta till mer omfattande stridsåtgärder.
Eller vidare, för att en stridsåtgärd som orsakar arbetsgivaren skada eller besvär (vilket de måste göra för att vara verkningsfulla) skulle vara proportionerlig, skulle det kräva att den gällde en fråga av stora proportioner. Det vill säga, incitamentet att lägga rimliga krav i förhandlingar om exempelvis lön byts mot medvetet för högt ställda krav, för att säkerställa möjlighet till stridsåtgärder.
Med andra ord, politiska krav på proportionalitet försvagar ensidigt arbetstagarparten, samtidigt som det förhindrar ett förtroligt samarbetsklimat. Jämnstarka parter och god stämning är förutsättningar för den svenska modellen. Om de borgerliga partierna får som de vill innebär det en sämre fungerande svensk modell och sannolikt fler konflikter. Här är det på sin plats att påpeka att det inte finns någon anledning att ge sig in och röra till i ett system som i dag bevisligen fungerar alldeles utmärkt.
