Magdalena Andersson är jätteduktig. Förra året sparade hon ihop 85,3 miljarder. Mäter man regeringsduglighet och politisk handlingskraft i förmågan till meningslöst sparande vinner vår finansminister alla gånger. Men det allvarliga är att detta sparande i ekonomin har förödande konsekvenser för alla som hålls i arbetslöshet eller skickar sina barn till skolor som inte ger dem tillräckliga kunskaper. Mäter man i dessa termer är det en besvärande tandlös socialdemokrati som just nu blottar käkarna.
Vid ett seminarium om Löfvens mål att nå Europas lägsta arbetslöshet till 2020 den 27 januari på ABF-huset var de församlade ekonomerna, samtliga med rötter i LO-sfären och vänligt inställda till den sittande S-regeringen, helt överens om att Anderssons finanspolitik gör det omöjligt att nå Löfvens jobbmål. De menade inte som borgerliga ekonomer att det är ogörligt för att arbetslösheten inte kan pressas ner till under fyra procent, utan för att de vet vad som krävs. De vet också, att den rödgröna regering vi har inte alls gör detta.
Vad som skulle behövas är lånefinansierade investeringar för att höja efterfrågan i ekonomin, vilket bland annat lyftes av LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström. LO:s resonemang bygger på att vi i verkligheten aldrig kan veta exakt hur lågt det går att pressa arbetslösheten genom expansiv finanspolitik, innan vi får problem med inflation. Det är mycket möjligt att vi skulle kunna halvera dagens arbetslöshet genom att låna till ökade investeringar. LO-ekonomerna har tidigare diskuterat att detta kan kräva statliga lån motsvarande 1,5-2 procent av BNP per år. Om hushållen dessutom får för sig att minska sina enorma bostadslån kan det komma att krävas ännu större underskott.
Vän av ordning frågar sig om svensk ekonomi klarar en så massiv upplåning? Frågan är snarare det omvända – finns det något bättre mer effektivt sätt att få igång svensk ekonomi och få ned arbetslösheten?
Sanningen är att vi har en av de minsta statsskulderna i EU och förutsatt att pengarna används till nyttigheter som utbildningsplatser, byggande – men mest av allt att anställa fler i kommuner och landsting, kan ökad statsskuld faktiskt komma att gynna svensk samhällsekonomi. Välfärden skulle bli bättre och människor sättas i arbete. Detta är var vad socialdemokraterna gick till val på att göra.
Istället för hårdare-tag-retorik skulle socialdemokraterna därmed kunna öka tryggheten på ett sätt som minskar klyftorna, skapar riktiga arbeten och förbättrar välfärden.
Priset för att hålla fast vid denna förtorkade borgerliga åtstramningspolitik kan bli mycket högt. Politiskt. Demokratiskt.
Som Wolfgang Münchau skrev i Financial Times i höstas, i en artikel som dömde ut denna tre decennier långa sparpolitik som orsaken till Brexit och Trumps framgångar: ”Den viktigaste frågan är inte huruvida ett keynesianskt politiskt svar skulle vara ekonomiskt korrekt. Viktigare är att om center-vänsterpolitikerna inte erbjuder det, kommer populisterna göra det. Om inte center-vänstern återgår till sina keynesianska rötter, tror jag att det finns en bra chans att det politiska upproret kommer att lyckas.”
Magdalena Andersson vet vad hon skulle behöva göra för att skapa arbete åt alla. Vad som hittills saknats är modet att agera därefter.
Istället fylls nu brudkistorna för Jimmy Åkessons och Anna Kinberg Batras smekmånad.
Socialdemokratins historiska uppgift brukade vara en annan.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.
Daniel Suhonen Chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och författare.
Länk till debattartikeln: http://www.dagenssamhalle.se/kronika/lana-till-oekad-trygghet-och-minskad-arbetsloeshet-32130
