Endast 5 procent av personerna som syns och hörs i SVT tillhör den arbetarklass som utgör halva vår befolkning. Det är inte hållbart för en aktör vars uppdrag är att vara ”inkluderande” och att ”avspegla” landets invånare, skriver två forskare vid Södertörns högskola.
SVT skriver på sin hemsida att de strävar efter att vara ”Hela Sveriges television” och att ”berätta om och skildra Sverige som det ser ut idag, i all dess mångfald”. Bolaget är också skyldigt, enligt sändningstillståndet, att ”spegla förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen”. I många avseenden är SVT också framgångsrika på dessa punkter. Andelen kvinnor och män är exempelvis i princip lika stora i bolagets sändningar. När det handlar om att representera människor från olika samhällsklasser sviker dock SVT sitt uppdrag.
I en undersökning vi har gjort av det svenska tv-landskapet visar det sig att SVT är sämst av de stora svenska tv-kanalerna på att inkludera människor med arbetarklasstillhörighet i sitt programutbud.
Enligt undersökningen hade endast 5 procent av personerna som syntes eller hördes i SVT under 2015 arbetarklasstillhörighet. I dokumentärer, nyhets- och samhällsprogram är andelen något lägre och i dokusåpor något högre.
Detta kan jämföras med att den svenska befolkningen till cirka 50 procent består av arbetarklasspersoner. Personer med olika klassbakgrund skildras också på olika sätt när de väl förekommer i utbudet. Arbetarklasspersoner skildras generellt sett mindre nyanserat och får mer sällan komma till tals i de program de medverkar i.
SVT har ett snävt medelklassperspektiv
Vi menar inte att de personer som medverkar i SVT:s sändningar bör utgöra en exakt spegelbild av den svenska befolkningen. Det är både omöjligt och orimligt med tanke vilka program SVT har till uppdrag att tillhandahålla licensbetalarna. Men vi menar att det är rimligt att SVT inte inskränker sin bild av Sverige till att enbart omfatta ett snävt medelklassperspektiv.
Vi vet från tidigare att när personer och grupper blir osynliggjorda eller förnekas röst och erkännande kan det ha negativa konsekvenser både för de grupper det gäller, men också få större samhälleliga konsekvenser. Representation är en demokrati och maktfråga.
Med utgångspunkt i SVT:s specifika uppdrag bör de låta röster från hela landet och från alla skikt i befolkningen bli hörda. Inte enbart politiker, kapitalägare, chefer och människor med välbetalda och aktade akademikeryrken, utan också människor som jobbar i branscher och med yrken där det inte ingår i arbetsbeskrivningen att vara en person som blir lyssnad på.
De kommersiella tv-kanalerna är något bättre än SVT vad det gäller att inkludera människor med arbetarklassbakgrund i programmen. Men även i de kommersiella kanalerna är det framförallt personer från samhällets maktskikt och från medelklassen som medverkar eller avbildas.
Vanföreställning om att klassamhället är ett avslutat kapitel
Det kan förmodligen delvis förklaras med att det bland medieproducenterna och den samhällsklass de tillhör finns en föreställning om att samhällsklass inte spelar någon roll i dagens Sverige och att klassamhället är ett passerat stadium i samhällsutvecklingen.
Vi vet också att personer med medelklassbakgrund och personer uppvuxna i någon av Sveriges storstadsregioner är överrepresenterade inom journalistkåren. Sverige 2018 är dock ett klassamhälle, något som också åtta av tio svenskar håller med om, enligt Katalys undersökning som presenterades på DN Debatt den 27 januari. För de medieproducenter vars uppdrag är att vara ”inkluderande” och att ”avspegla” befolkningen måste detta vara ett faktum som finns på agendan.
För att public service ska vara fortsatt relevant kan arbetarklassen inte enbart vara ett problem som diskuteras, den måste också få komma till tals i programmen.
Peter Jakobsson, Forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola
Fredrik Stiernstedt, Forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola
