”Nu blir Sverige ett land utan en politisk vänster”. Debatt 13 januari, Dagens Nyheter.


13 januari, 2019

När detta skrivs är det fortfarande oklart om den överenskommelse som förhandlats fram mellan Social­demokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet leder till en regering i nästa vecka. Men låt oss ändå reflektera kring det politiska innehållet ur ett socialdemokratiskt perspektiv. En utifrån sett märkligt enig socialdemokratisk partistyrelse verkar ha antagit programmet utan votering. Frågan måste därför ställas utifrån om detta är rätt väg att gå för en historiskt svag arbetarrörelse?

Ett huvudproblem med att Social­demokraterna nu går med på en högerorienterad regeringsplattform är att den lutar sig mot uppgivenheten. Partiets ledning tycks anse att socialdemokratin inte under överskådlig tid har någon möjlighet att vinna en majoritet för en egen politik. Det är denna felaktiga analys som leder till det allvarliga historiska missgrepp som överenskommelsen med den nyliberala högern innebär.

I valet fick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans 41,13 procent. Det är visserligen ett historiskt svagt valresultat för den samlade vänstern i ett land där socialdemokratin ensam brukade få mer, men det är ändå en stor andel av väljarna. Drygt två femtedelar av väljarkåren vill ha röd eller rödgrön politik. I Valu definierade sig 37 procent som vänster. Det krävs i detta svaga läge trots allt bara en nettovinst på 8 procentenheter över blockgränsen för att vinna majoritet för rödgrön politik.

Under en lång rad år har dock i socialdemokratins ledande skikt frodats en mycket märklig politisk determinism. Tanken kan kort sammanfattas med att socialdemokratins valresultat inte alls formas av de politiska vägval eller den politik partiet genomför, utan närmast blint återspeglar en rad starka samhällstrender som globalisering, digitalisering, urbanisering och strukturomvandling, som inte kan påverkas.

Eftersom arbetarklassen minskar pyser socialdemokratin långsamt ihop. Vad partiet kan göra är att surfa på den sista vågen så länge som möjligt och under tiden fördröja det oundvikliga nederlaget, innan högerpolitiken till slut vinner. Med denna idégrund är avtalet över blockgränsen helt logiskt.

Mot denna syn står en idé om reformismens möjlighet. Socialdemokratins historiska uppdrag är att värna vanliga löntagares intressen mot marknadskrafterna även om de reformistiska metoderna ändras över tid. Mekanismen bakom uppgång och nedgång är en blandning av sociala realiteter och maktrelationer, men beror ytterst på vilken politik socialdemokratin driver. Arbetarklassen har minskat, men utgör fortfarande 49 procent av de förvärvsarbetande och tillsammans med tjänstemän och småföretagare finns en mycket stor klassmässig bas för att vinna val om man lyckas företräda dessa gruppers intressen.

Problemet är de senaste fyrtio årens nyliberala ekonomiska politik som ökat otryggheten och klassklyftorna. Under den senaste mandatperioden exempelvis valde den socialdemokratiska regeringen att betala av 166 miljarder på statsskulden, samtidigt som stora skriande behov i välfärden förblev olösta. När Socialdemokraterna under decennier medverkar till nyliberala reformer har man fått ett allt svagare stöd, därför att partiet allt mindre gör sitt jobb att skydda löntagarna.

Med en betydligt mer offensiv fördelningspolitik kan socialdemokratin få ett avsevärt starkare stöd. Men det kräver att man bryter med nyliberalismen, inte underkastar sig den. Medan en förskräckande lång rad socialdemokratiska partier klappat ihop finns det två som går tydligt mot strömmen. Portugals socialistparti och Storbritanniens Labourparti har bägge, det första i regeringsställning och det senare i opposition, avvisat nyliberalismen och når resultat kring 40 procent.

Denna lördag, när detta skrivs, samlas på gatorna runt om i Frankrike ”de gula västarna” för protester. För det mesta fredligt, men tyvärr också våldsamt. I Sverige är än så länge denna typ av ofta rättmätiga, men tyvärr missriktade, protester ovanliga även om man kan se SD:s växande röstandel bland småföretagare och arbetare som embryo till en sådan proteströrelse.

Protesterna i Frankrike handlar om decennier av uppdämd vrede, utlöst av den högerpolitik som genomförts av president Emmanuel Macron. Urholkad arbetsrätt och höjda avgifter som drabbar de längst ner i kombination med sänkta skatter för rika och storföretag, har fått bägaren att rinna över. På sin väg till makten krossade Macron både den traditionella vänstern och högern och nu rämnar hans eget korthus. Frågan är vem som ska stoppa Marine Le Pens högerfront nästa gång?

Den moraliska grunden för de nu samverkande partierna är att likt Macron hålla SD utanför regeringsmakten i Sverige. Detta är en mycket berättigad och viktig uppgift. Även Socialdemokraterna måste vara beredd att göra politiska eftergifter. Men stoppar man verkligen SD:s framväxt med urholkat anställningsskydd? Menar partierna allvar med att bekämpa hotet från extremhögern måste också orsakerna till den nationalistiska vågen bekämpas. När företrädare för IMF och OECD i dag lyfter fram ökande ekonomiska klyftor som ett stort hot mot tillväxt och stabilitet, kommer nu de svenska socialdemokraterna att aktivt öka dem.

När ”Sveriges Macron”, centerledaren Annie Lööf på fredagen presenterade bild efter bild på nyliberala reformer hon fått Socialdemokraterna att gå med på var det slående hur nöjd hon verkade. Av de 73 punkter som överenskommelsen innehåller är många radikala högerreformer som Fredrik Reinfeldt såg till att Alliansregeringen 2006–2014 aldrig genomförde.

Sänkta skatter för höginkomsttagare, privatisering av Arbetsförmedlingen, marknadshyror i nyproduktion, borttagande av krav på kollektivavtal när företag får statliga stöd, liberalisering av a-kassan, tredubblat rutavdrag och ett auktoritativt uppdrag till fackföreningsrörelsen att acceptera en kraftig urholkning av anställningsskyddet, som är en del av kärnan i balansen mellan arbetsmarknadens parter, ansågs av Reinfeldt för långtgående och utmanande. Dessutom skriver man under för att helt ge upp den politiska kampen mot vinstjakten i välfärden.

Om överenskommelsen i sin nuvarande form genomförs kommer Centern och Liberalerna vara i opposition. De har då gjort en måttlig taktisk reträtt genom att ge Socialdemokraterna regeringstaburetterna, men till värdet av långtgående politiska segrar och en ytterligare extrem högervridning av Sverige. Centern och Liberalerna består som ideologiska koncept även efter denna uppgörelse.

För Socialdemokraterna är situationen den omvända. Partiet gör en enorm politisk och ideologisk reträtt för att behålla makten ett slag. Samtidigt avhänder man sig möjligheten att opponera mot högerpolitiken. Vi står då i ett helt nytt politiskt landskap med enbart ett konservativt block (M, KD, SD) och ett liberalt block (C, L, MP, S och V). I ett slag är Sverige då ett land utan en politisk vänster. Det vore ett historiskt misstag av förödande slag om Socialdemokraterna bidrog till en sådan utveckling.

Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, författare och socialdemokrat

Länk till artikeln i Dagens Nyheter: https://www.dn.se/debatt/nu-blir-sverige-ett-land-utan-en-politisk-vanster/


Katalys på sociala medier

        

Missa inte exklusiva erbjudanden och inbjudningar till spännande evenemang – börja prenumerera på Katalys nyhetsbrev!

Genom att anmäla dig till nyhetsbrevet godkänner du vår personuppgiftspolicy