I början av 1930-talet stod högerledaren Arvid Lindman inför ett dilemma. Hur skulle han handskas med sitt nationalistiska, delvis naziinfluerade ungdomsförbund? Slutsatsen blev att inte kompromissa med demokratins principer, även om priset blev decennier i opposition. Högern kastade 1934 ut sitt nationalistiska ungdomsförbund. I dag står Moderaterna inför samma dilemma i frågan om SD skall släppas in i värmen. Kommer Anna Kinberg Batra att visa samma kurage som Lindman?
Sedan Sverigedemokraterna bildades 1988 har partiet hyst ett särskilt agg mot arbetarrörelsen. Men under lång tid kombinerade SD attackerna mot arbetarrörelsen med hård kritik även mot de borgerliga partierna, inte minst efter Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal. Men som vi kan visa i en ny bok, har såväl SD:s retorik som realpolitik förändrats. SD:s uttalade mål är att samarbeta med en moderatledd regering, vilket syns i fem distinkta förändringar av politiken:
1. Regeringsfrågan. Vid SD:s landsdagar 2015 deklarerade Åkesson att partiets ambition är att bilda regering tillsammans med M och KD. Detta sätt att uttrycka sig är nytt. I början av 2016 skickade Åkesson ett brev till moderata kommunpolitiker där han lovade att SD skulle stödja en gemensam alliansbudget i riksdagen. Underförstått ett löfte från SD att stödja bildandet av en ny alliansregering.
Vid partiets landsdagar kallade Åkesson detta för ett ”normaltillstånd”. Vad han syftade på var att SD:s systerpartier i Norge och Finland ingår i borgerliga regeringar och att systerpartiet i Danmark utgör en del av det borgerliga regeringsunderlaget.
Inom Alliansen har många ledande företrädare inom M och KD varit lockade av att ta över regeringsmakten med stöd av SD. De som förespråkat en gemensam alliansbudget är samma personer som tidigare kritiserade Decemberöverenskommelsen, däribland flera riksdagsledamöter och ledningen för Muf.
Ett annat nytt mönster är att Alliansen styr kommuner med stöd av SD trots att Alliansen är mindre än de rödgröna. För närvarande finns fem sådana kommuner, där Gävle är den viktigaste. När Alliansen tog över styret av Gävle med stöd av SD ringde Anna Kinberg Batra och gratulerade den moderata kommunledningen.
Den centrala frågan är emellertid vad som kommer att hända efter valet om den nuvarande sammansättningen av riksdagen består, det vill säga om de rödgröna blir större än Alliansen och SD är vågmästare. I Ekots lördagsintervju i juni svävar Anna Kinberg Batra på målet. Hon upprepar att ”min utgångspunkt är att Moderaterna kommer att rösta nej till att Stefan Löfven ska regera”. Men vad betyder det? Inom M och KD skulle trycket bli starkt för att Gävlemodellen också ska bli en modell på riksnivå, samtidigt som alliansen riskerar att förlora både Centern och Liberalerna.
2. Välfärden. Den mest dramatiska förändringen i SD:s politik handlar om synen på vinster i välfärden. SD:s nya ställningstagande att det även i fortsättningen ska vara möjligt att plocka ut stora vinster från skattefinansierad verksamhet har skapat en ny högermajoritet för fortsatta vinstuttag i riksdagen. Flera av välfärdsbolagen tycker att det nu är dags att sälja verksamheterna eller att introducera företagen på börsen. En av de stora köparna av skolkoncernen Academedia är finansmannen Rune Andersson. Efter köpet underströk han att ”dagens parlamentariska situation” innebär att det inte kommer att bli några förändringar av möjligheten att ta ut vinster, på grund av SD:s omsvängning.
Omläggningen i marknadsliberal riktning påverkar flera områden. Tidigare ville SD att hela den svenska grundskolan skulle vara statlig. Nu ska de statliga skolorna konkurrera med aktiebolagen. Länge krävde SD att kommunerna skulle ha veto över etablering av friskolor men vid de senaste landsdagarna togs detta krav bort. En likartad förskjutning gäller synen på kundvalssystemet inom den kommunala primärvården. Allianspartierna och SD har nu gått samman i riksdagen och satt stopp för alla tankar på att kommunerna själva ska få bestämma hur vården ska organiseras.
3. Arbetsrätten. SD motsätter sig i dag alla ansatser att förhindra att tidsbegränsade anställningar utnyttjas och staplas på varandra. Den tidigare alliansregeringen fick kritik av EU för att de var möjligt att under lång tid stapla visstider på varandra. När den rödgröna regeringen i våras lade fram en proposition om skärpa regler för allmän visstid fick man till sist med sig allianspartierna. Endast SD höll benhårt fast vid Alliansen tidigare position, att inget skulle ändras.
4. Skatter och ekonomisk politik. SD:s senaste skatteförslag skulle innebära ett rejält höjt grundavdrag, men i kronor och ören skulle långt mer gå till medelinkomsttagare än till låginkomsttagare. Arbetslösa och de som befinner sig utanför arbetskraften skulle inte alls få del av skattesänkningen. I själva verket är SD:s förslag i det närmaste en kopia av ett tidigare förslag från Timbro. SD:s skatteförslag skulle öka inkomstklyftorna och särskilt missgynna de allra fattigaste. Dessutom innebär förslaget sänkta intäkter till statskassan.
Orsakerna till att SD förskjutit sin ekonomiska politik är flera. Det handlar om lobbying från näringslivet och att flera tidigare moderater blivit aktiva i SD, men också om att SD:s ekonomiska talesperson Oscar Sjöstedt, med marknadsliberal inriktning, fått fria händer att utforma politiken. Viktigast är att SD medvetet önskat närma sig alliansens ekonomiska politik.
5. Ideologisk förskjutning. I takt med SD:s mer uttalade flirt med M och KD, har innehållet i SD:s idépolitik förskjutits. Grundvalen för SD:s politik är som tidigare en hårdför nationalism, där den ”svenska nationen” ska utgöra grundvalen för den svenska staten. Nationalismen präglar partiets syn på kultur, media, konst, familj och invandring. När det gäller andra politiska frågor blåser vindarna för närvarande i starkt marknadsliberal riktning. Ideologiskt har SD därmed alltmer blivit en ny politisk hybrid som kombinerar ortodox marknadsliberalism med hårdför nationalism.
Förskjutningen av SD:s politik i marknadsliberal riktning har fått tuppkammen att växa på Alliansen. I en lång rad frågor saknar de rödgröna majoritet i riksdagen. Det innebär att SD inom flera områden har fått en avgörande betydelse för vilka reformer som klubbas i riksdagen. Inom Moderaterna och KD skramlar man också med hotet att ta över styret med stöd av SD i både riksdag och kommuner även om de rödgröna är större än Alliansen. Vi står därmed i ett vägskäl. Sverige riskerar att styras av en blåbrun röra efter 2018 och vi menar att detta är ett ödesdigert vägval, som måste diskuteras öppet.
Ett särskilt ansvar har de socialliberala krafter som inte vill låta SD hålla taktpinnen i alliansen. Några av dessa liberala krafter har också trätt fram, men i marginell omfattning. Huvudansvaret för detta vägval vilar dock på Anna Kinberg Batra. Är hon beredd att gripa makten med stöd av SD – som partiledningen såg till att M gjorde i Gävle? Eller håller Moderaterna under AKB fast vid Arvid Lindmans linje att stänga högernationalismen ute?
Mats Wingborg, författare och fristående utredare
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys
Läs artikeln här: http://www.dn.se/debatt/risk-for-blabrun-rora-2018-efter-sds-tydliga-hogergir/
