Vi måste ta människors oro på allvar.
Så tänkte nog de socialdemokratiska valstrategerna när de formulerade valstrategin. Ställda inför en politisk dagordning så mörkbrunblå att den senaste partiledardebatten i riksdagen i januari sammanfattades av SvD:s Göran Eriksson med att ”…den första partiledardebatten 2018 tyder på att Socialdemokraterna har tvingats ge upp hoppet om att styra dagordningen”. Denna ideologiska uppgivenhet är närmast övertydlig i den valstrategi som av ett blygsamt partikansli presenterades under tisdagen på samma klockslag som försvaret i terrordådsmålet vid Drottninggatan 2017 höll presskonferens. Uppenbart är det inte en strategi man vill ha uppmärksamhet kring. Det är lätt att förstå.
Problemet med den strategi som Socialdemokraterna nu valt är att den helt bygger på idén att partiet ska följa med i debatten, inte forma den, vrida den eller vinna den. Man tar de frågor som väljarna tycker är viktiga och säger det. Valfrågorna enligt S strategi blir då kriminaliteten i förorterna, integrationen och ekonomin som man har räddat så till den grad att Riksgäldskontoret meddelade för någon vecka sen att överskottet i statsbudgeten för 2017 var 61,8 miljarder. Sverige går som tåget. Men klyftorna ökar snabbt och många känner inte att uppgången gäller dem. Sen vill S tydligen också tala om välfärden men då hörs bara mummel.
Jag är mycket oroad över den harakiri-strategi Socialdemokraterna nu väljer. Åtta månader skall användas till att dra i rörliga mittenväljare i Storstäder från SD och M, tre dagar åt att med välfärdsretorik få upp LO-basen och pensionärerna ur soffan. Att även SD-väljarna har en tydlig klassidentitet som Klass i Sverige visat bryr man sig inte om.
Mest idiotisk är idén om dessa magiska mittenväljare helt utan kompassriktning, helt styrda av tillfälliga opinioner, omöjliga att nå med komplicerade resonemang om vad som gör ett samhälle gott och får det att hålla ihop – ett spöke från Tony Blairs 1990-tal. Då predikade S att arbetarklassen försvunnit, alla blivit medelklass, ideologierna dött och klasskonflikter blivit överspelade. Det enda problemet med den där strategin är att den kanske fungerade då, men fungerar den nu? Är staten för stor? Gillar alla privata vinstdrivna krämare i välfärden? Vill de verkligen sänka skatterna?
Vem är mest poppis – Tony Blair eller Jeremy Corbyn?
Lägg en linjal över siffrorna på de socialdemokratiska valresultaten 1991 till nu och beräkna lutningen så kan du göra en mycket mer avancerad valanalys än den partikansliet på Sveavägen 68 verkar mäkta med.
Otryggheten är en viktig fråga. Trygghet är i själva verket något mycket progressivt, närmast en omstörtande kraft. Rädslan är fundamentalt annorlunda, den gröper ur själen och skapar en samhällelig hårdhet. Fler poliser och krafttag mot organiserade brott är rätt, men tala också om oron som finns i alla de områden där gängvåldet grasserar – hur det drabbar vanligt folk, i den arbetarklass som bor där. Tala med patos som moderater aldrig kan uppbringa om den rädsla som finns hos många över att drabbas av våld, och oron hos många vanliga föräldrar att de egna barnen ska dras in i kriminalitet. Tala om otryggheten som föds när skolan töms på resurser av giriga kapitalister, som använder skattepengar för att lobba för fortsatt vinstdrift trots att en jättemajoritet vill stoppa dem. Tala om oron som enormt stora delar av en ofta kvinnligt dominerad arbetarklass och många offentliganställda tjänstemän känner över ett pensionssystem som kommer göra deras sista decennier till ett liv i fattigdom. Tala till dessa grupper och ha gärna någonting mer att säga än ”hårda tag”. Tala till de knegare, egenföretagare och lägre tjänstemän som utgör den väldiga majoriteten väljare. Tala till dem om att allmän visstid skall förbjudas, om att rätten till heltid skall gälla, om att ingen ska dö på jobbet. Tala med vrede mot dem högst upp som fått dessa enorma skattefavörer som gör Sverige till ett skatteparadis för de rika och ett land där det trots retoriken helt uppenbart är meningen att det inte ska löna sig att arbeta – eftersom skatten på arbetsfria kapital- och ränteinkomster är lägre än skatten på löner och pensioner.
Gör vad ni vill kära partistrateger. Men se för fan till att inte lämna över till högern utan strid.
Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys och författare
